Innan den fick tag i mig stod jag i ett förråd i källaren under gravkapellet, skulle hämta upp fler blomkrukor till en begravning i helgen, när ljuset släcktes. Inte ovanligt då det är rörelsestyrt men nu hjälpte det inte hur mycket jag än viftade, sensorerna verkade inte funka.
En kyla virvlade upp runtomkring mig och jag huttrade till. Ljudet av tunga fotsteg närmade sig och jag kröp ihop. Källaren var trång,en korridor med fyra små rum utgrävda på varsin sida. Varelsen visslade till och en doft av förruttnelse närmade sig. Jag ryckte till och en av krukorna, som balanserade på en låda, smällde öronbedövande ner på det hårda stengolvet. Med händerna om öronen försökte jag gömma mig då en arm fångade upp mig, mer minns jag inte.
Nu går jag här, den stenlagda vägen mellan de stora gravarna, är välbekant. Vi är på väg mot den stora minneslunden, den som står vid sluttningen ner mot älven. Där skulle jag snabbt kunna ta mig bort från denne någon som ledde mig framåt. Fingrarna domnade och jag försökte skaka liv i dem trots repet runt handlederna. Personen bakom fräste till och drog tag i det. Jag ryktes bakåt, mina fötter snubblade till över en av stenplattornas upphöjda kanter och jag ramlade tungt ner på marken. Min ögonbindel hasade ner på ena sidan och ett av mina ögon kunde nu klart och tydligt se.
Den mörka varelsen lutade sig över mig och jag stirrade in i avgrunden där dess ögon borde ha suttit. Mörkret slingrade sig maniskt ur de groteska ögonhålorna, det svarta blodet rann nerför dess tomma ansikte. Det var ingen peson som stod framför mig, det var ett monster och i ett tjut kom rädslan fallande över mig.
Monstret lutade sig över mig och fräste skrovligt fram. ”Du är min nu”