Vera gick ner mot blomaffären. Kylan trängde innanför yllesockorna och handen som krampaktigt höll tag i läderväskan började mer och mer stelna till. Hon skyndade på stegen. Varför hade Erik inte sett sig för? Hans fummel hade krossat vasen. Han visste ju att mor sin ville ha aprikosfärgade rosor när hon kom på besök annars blev tanten mycket tjurskallig och Vera orkade verkligen inte med svärmors beteende.
”Akta dig!”
Vera stannade tvärt upp, hon hade råkat gå in i en yngre herre när hon stormade fram.
”Nej men va fan kvinna, varför stormar du fram! Titta på min kasse, nu är ju allt förstört.”
Pappkassen hade rivits sönder och alla matvaror låg som en lavin nedanför i snön.
”Ska jag hjälpa dig?”
”Nejdu kvinna, ge fan i mitt. Du har förstört nog.”
Vera bet ihop och tog några steg åt sidan. Hon tittade på mannen där han rafsade ihop det han kunde bära och sen marscherade bryskt därifrån. Han skulle troligen komma tillbaka strax och hon ville slippa bemöta han igen men kunde hon lämna matvarorna utspridda? De mörka ögonkast han hade gett henne innan han rusade iväg hade räckt för att få blodet att frysa i ådrorna. Han fick lösa maten själv, han skulle ha sett sig bättre om, det är ju typiskt män att aldrig kolla var de går. Hon såg nått blänka till men efter en tung suck och en sista avborstning av kjolen gick hon vidare mot blomaffären.
Dörren plingade till med sin glada gälla bjällra och hon steg in i värmen. Fukten slog emot henne och doften från de otaliga blommorna hjälpte till att åtminstone lyfta Veras humör lite och hon kunde ge floristen ett leende tillbaka när hon önskade henne välkommen in. Hon ställde sig framför den kylda disken med rosorna och tittade.
”Vad önskas?”
”Tio stycken aprikosfärgade rosor. Inget grönt till.”
”Vill ni att jag ska slå in dem fint eller önskar ni att jag bara slår in dem med papp?”
”Det räcker med papp, det är till mig själv.”
”Du kan betala framme vid disken så kommer jag med dina blommor strax.
Vera gick fram, betalade och inväntade sen sina blommor. Efter en snabb, ensam, promenad hem i kylan kunde hon till slut byta om och ställa fram de nya rosorna, denna gång i en vacker vas i nysilver istället för den i kristall. Det grämde Vera fortfarande då kristallvasen var en bröllopsgåva från hennes väninna. Hon kontrollerade en sista gång att allt såg rätt ut och slog sig ner i den stora läderfåtöljen framför eldstaden. Stina hade hållit den kvarvarande middagen varm, då Vera hade tvingats lämna matbordet för att, i all hast, hinna med blominköpet.
Efter ett par timmar av bokläsande började huvudet falla ner lite för ofta och Vera bestämde sig för att det var dags att gå till sängs. Hon la sig tillrätta under det varma täcket och somnade kort därefter, Erik skulle ändå inte komma hem från jobbet innan midnatt och Vera hade varit allt för trött för att orka invänta honom.
Dagen därpå efter att Vera själv tvingats göra i ordning frukost i köket kom Stina inramlande.
”Godmorgon frun.” Stina andades tungt och kläderna var i oordning.
”Godmorgon, du är sen.” Vera tittade bedrövligt på oredan hos Stina.
”Ja jag beklagar frun men Fredrik var på ett fasansfullt humör igår kväll och…”
”Nej nu måste jag avbryta dig, jag kan inte ta ansvar för hur du har det hemma. Du måste ju ändå kunna vara på plats i tid på jobbet. Ska jag betala dig så måste du ju utföra ditt jobb.”
Vera kände irritationen krypa upp, först allt igår och nu detta. Är hela världen emot Vera? Kan inget gå rätt idag?
”Ja men hade inte någon idiot rusat in i han igår, hade nog inte Fredriks humör varit sådär. Han tappade till och med sin bröllopsring som han alltid bär om halsen. Kärringen som stötte i han snodde nog den. Fredrik är redan ute för att leta åt henne.”
Vera stirrade tomt framför sig och kylan från igår spred sig i hennes ådror igen.