Dagboken

Dagboken av Sophie 2022-12-17

’Men förakta inte sagor och sägner, som gått i arv från släkte till släkte.
Det kan tänkas, att gamla gummors berättelser rymmer små korn av visdom,
som det kan vara bra att känna till.’

– kung Celeborn till Sällskapet på Egladils yttersta udde

J.R.R. Tolkien – Sagan om ringen

Dagen innan julafton sitter Isa i sitt gamla flickrum på andra våningen i 60-talsvillan. Hennes dörr är längst bort i den långa hallen med trappen till nedre våningen i andra änden. Den leder ner till entréhallen som leder vidare mot det stora vardagsrummet, det klassiskt fyrkantiga köket, en toalett och så självklart dörren till garaget. Barndomshemmet är en av många villor i ett litet villaområde. Alla villor är likadana, brunrött tegel på kortsidorna, en träbalkong som täcker framsidan och putsad fasad på resten. Baksidan vetter mot skogen och på framsidan en grusad infart, stora gräsmattor och så de där korta häckarna mot vägen. Helt enkelt så tråkigt svenskt det kan bli. Farmor Siv flydde hit från farfar som hade blivit så elak när pappa Bengt föddes. Det lilla samhället mitt i Dalarnas djupa skogar var perfekt för att farmor skulle få lite lugn och ro.

Farmor gick tyvärr bort -84 och Bengt som då var vuxen bestämde sig för att bo kvar. Mamma Ylva flyttade in på slutet av 90-talet och snart föddes Isa och två år senare Maria. Efter att alla flyttade därifrån för några år sen så har huset börjat förfalla. Ingen ville bo där efter att Ylva försvann från det särskilda boendet, där hon bodde för sin för psykosproblematik. Ej heller visste de inte hur man ville göra med huset, det var ju lite av ett släkthus då farmor också bott där. Ett år efter Ylvas försvinnande, då polisen också lagt ner ärendet, så bestämde Bengt att Isa skulle få ärva huset i förskott. Det, och att hon fått jobb på affären nere på byn, gjorde att valet inte var så svårt att nu i höstas flytta tillbaka.

Nu bor Isa här tillsammans med sin nyinflyttade pojkvän Fredrik. Han flyttade in för bara en månad sen och har åkt ner till affären för att köpa mer sopsäckar till allt renoveringsskräp. Isa som är trött efter att ha rivit tapeter hela dagen väljer att stanna kvar hemma. Sittandes på en kontorsstol rotar hon runt i lådorna och hittar en av sina gamla dagböcker. Hon slår upp den och börjar läsa:

13 maj 2016
Alltså jag orkar inte med Peter längre. Han är så jävla dryg, fattar inte idioten att jag inte vill vara ihop med honom? Varför blev jag ihop med honom? Var det verkligen värt det? Om han bara kunde dra så jag slipper. Jag är så less på att han bara hänger här. Det eviga käkandet av våra kakor gör det inte bättre. Varför är han så jävla tokig i kakor? Jag orkar inte…3 år kvar sen drar jag, sen är skolan slut och jag slipper allt…

Isa funderar en stund på hur det egentligen gick för Peter efter flytten. Hon bläddrar förbi en hel del sidor i dagboken om stallet och hästarna innan hon hittar en dagboksanteckning om honom:

13 juli 2016
Peter har äntligen gjort slut. Idioten SMS:ade bara ’Nu är det slut för evigt’. Jävla Dramaqueen! Han har till och med bifogat en mobilbild på nått foto. Martyrjävel!

[Syntolkning; en mobilbild på ett foto är infogad. På bilden syns en väldigt suddig figur mot en orangeaktig bakgrund. Fotot på bilden ser brännskadat ut. ]

Vilket Creep, tänker Isa. Hon känner hur hon blir kall inombords när minnena kommer tillbaka. Hon minns att hans mamma Rakel inte var någon man gärna var själv med. Det var något med hennes uppsyn som gjorde att alla höll sig borta därifrån. Peter däremot var känd som den coola, tuffa killen och när Isa var ihop med honom så var hon en del av det populära gänget. Hon minns att hon kände sig viktig och uppskattad men nått med Peter var fel. Han kunde kläcka ur sig rätt elaka kommentarer om djur och nu när Isa tänker efter så kan hon inte minnas en enda gång som han hade visat nån omtanke. Med tanke på vad hon skrivit i dagböckerna kan det ju knappast ha varit en bra relation. Undrar vad det var med kakorna? Hon bläddrar fram några sidor och en sida sticker ut. Ensamt mitt på sidan står det med stor text:

28 juli 2016
PETERS HUS BRINNER!

Hon rycker till och inser att hon helt glömt att Peters hus brann ner. Det gick så snabbt att ett nästan identiskt hus byggdes upp så hon måste ha förträngt det. Hon funderar på hur minnet bara kunde va som bortblåst. Peters hus låg rätt över lekplatsen rak mitt emot deras hus och gick inte att missa. Isa bläddrar snabbt framåt ett antal sidor i dagboken för att se om hon kanske ändå skrivit ner något mer om branden men inget. De flesta sidorna är ändå bara massa text om böcker hon gillat och hennes nya favorithäst i stallet. Isa drar en djup suck och funderar varför hon inte skrev ner mer efter branden. Hon bläddrar vidare i dagboken:

16 september 2016
Håller på att frysa ihjäl, vem fan kom på idén att stänga av värmen… Så jävla typiskt morsan och hennes rädsla för el, hon och hennes babbel om elen hit och elen dit….

Det var strax efter detta som Isas mamma lades in på psyket första gången och fick sin psykosdiagnos. Ylva hade nämligen blivit besatt av att det gick omkring små män i huset. Hon sa att hon såg dem i speglar och i fönster men att de snabbt försvann vidare. Elen stängde Ylva av överallt och det var ständigt en stress att sätta igång den igen och hålla koll så inte kylskåpet eller oljebrännaren som värmde huset var avstängda för länge. Hon sa att elen var farlig och att den brände. Vad hon egentligen menade vet ingen.

Det plingar på dörren och Isa lägger ner boken. Hon går ut i den övre hallen och genom ett av de stora fönstren ser hon en gestalt i bylsiga kläder springa bort från huset. Hon går ner för trappen och öppnar ytterdörren. En hopvikt lapp ligger utanför och Isa plockar upp den och stänger dörren om sig igen. Hon går in till köket och viker upp lappen och läser:

Akta dig för ’de mörka’, ni skulle ha lyssnat på Ylva! Vi varnar er inte igen.

”Jävla Sate” ropar Isa till högt ut mot entrédörren, trots vetskapen att den som lämnade lappen nu är långt borta.

Hon knycklar ihop och slänger lappen bryskt ner i soporna. Det är inte första gången sen hon flyttade in nu i höstas som hon fått liknande lappar och hon börjar bli lite avtrubbad. Hon vänder sig mot skafferiet för att trösta sig med lite knäck. Det har hon förtjänat om inte annat efter allt slit med tapeterna.

Hon öppnar skafferidörren i förväntan men där är det helt tomt på hyllan. Isa funderar om Fredrik kan ha ätit upp julgodiset men han skulle nog aldrig våga chansa på att knäcken inte var vegansk. Hon känner frustrationen komma då hon hade stått och tillagat det själv i flera timmar i går. En hel del hade förvisso fått slängas då det var nått fel på spisen. En platta som utan anledning blev brännhet ibland så att allt brändes vid. Det lilla hon hade lyckats få till, trots plattan, hade hon ändå hoppats få överraska Fredrik med. Hon var så stolt över att hon lyckats göra vegansk knäck men nu var ju allt borta. Hon bestämmer sig för att fråga Fredrik när han väl kom tillbaka och irriterad stänger hon skåpdörren och går tillbaka till sitt gamla flickrum för att fortsätta läsa. Hon slår upp en sida helt på måfå:

21 juli 2017
Snart ett år sedan jag äntligen slapp Peter, men det känns lite knäppt ändå. Nu har nån ny flyttat in. Undra varför de aldrig har tänt? De kanske är såna där ’elkänsliga’ som morsan är. Nä nu ska jag dra till stallet, hörs sen dagbok.

Isa minns att det var rätt stökigt under de åren som Ylva åkte in och ut ur psyket och till slut när Ylva fick plats på det särskilda boendet så var det bara var hon, pappa och Maria kvar. Isa flyttade ett halvår innan Ylva blev inlagd och Maria flyttade till Stockholm sommaren efter. Pappa drog utomlands ungefär samtidigt och varken Isa eller Maria såg till han så ofta nu. Även om Isa saknar när alla var samlade, så sörjer hon definitivt inte känslan av att vara ensam. Efter att Peter flyttade så var det knappt nån som hälsade på hemma hos dem. Isa tillhörde då inte längre det populära gänget och det blev tydligt att de hälsat på bara för att hon var ihop med Peter. Pappa var alltid frånvarande efter att mamma blivit sjuk. Det var som att en del av hans själ hade försvunnit när Ylva började med sitt prat om ’de små männen’.

Isa drar ett djupt andetag som för att göra sig av med de tråkiga minnena och går ner till köket. Hon fyller på ett glas vatten för att få nått annat att tänka på. Även om det mestadels är skräptexter i dagboken, så känner hon sig ändå lite nere av att återuppleva de gamla minnena. Hon ställer ner glaset på diskbänken och ser att kaklådan, som alltid står bredvid diskhon, var uppsliten och tom. Hon kollar runt sig och inser att det är kaksmulor över hela köksgolvet. Hur hon kunde missa det när hon gick in förstår hon inte. Nu är både knäcken och kakorna borta. Vad ska det bli för jul i år?

Hon går runt och letar efter andra spår av kaktjuven. Fredrik är i alla fall inte den skyldige här då kakorna innehöll smör. Det kanske är råttor i huset som förstör. Hur nu de skulle ha lyckats slita upp plåtburken förstår hon inte men går ändå till städskåpet och tar fram några råttfällor. När hon nu står och gillrar fällorna med kaksmulor så känner hon sig lite skyldig, då hon vet att Fredrik inte kommer uppskatta dem, men de kan ju inte ha skadedjur i huset. Råttorna måste väck och det är ju ändå hennes hus, hennes ansvar i slutändan. Efter att ha gillrat ett par fällor i köket så stänger hon dörren dit och går upp igen till sitt flickrum. Hon öppnar återigen dagboken men denna gång så läser hon den sista sidan:

19 december 2017
Nu får det vara nog, vem fan är det som lämnar kakor framme överallt, mamma är det väl
knappast för hon kom ju bara nyss hem men jag hatar ju kakor. Det är tamejfan det värsta
som finns… Och vem fan är det som köper hem skiten, mamma kan ju knappast göra det hon
är ju helt knäpp av alla mediciner. De smakar ju bara socker de jävla kakorna!

Hon minns att hon inte ens ätit några sen Ylva började bo på gruppboendet men åt hon inte en av kakorna igår? Hon känner sig mer och mer irriterad och funderar på vad det är som egentligen händer. Det är som att hon börjar bli en annan människa. Först glömde hon bort branden, sen tycker hon visst helt plötsligt om de sockersöta kakorna och nu börjar mat försvinna. Underligt ändå att hon nu gillar dem då hon är rätt strikt i att hålla sig borta från socker, ja förutom julgodis då, det räknas inte. Det kan ju vara att stressen över flytten och att händelserna runt Ylva börjar sätta sina spår på Isas minne.

Mamma hade verkligen lämnat huset i total kaos, ingen el hade varit igång på åratal och det var golven var täckta av skräp. På väggarna i Ylvas gamla sovrum och där hon spenderade största delen av sin tid var texter skrivna överallt. Isa hade aldrig kollat på texterna förut då hon höll sig borta från Ylva och hennes psykoser. Isa hade inte ens hälsat på Ylva på det särskilda boendet. Nått som nu i efterhand grämde henne. Ja inget att ångra nu, gjort är gjort. Apropå rummet så släppte Ylva i alla fall inte in någon på sitt rum så även om Isa hade velat kolla medan hon bodde hemma så hade ändå inte chansen funnits där.

Finns det inte ändå några tapetbitar kvar? De hade slängt största delen men inte städat klart helt ännu. Hon går in i sovrummet och tittar runtomkring sig när hon ser att det finns några tapetlappar kvar liggandes på golvet. Hon lyfter upp dem och läser vad som står skrivet. På tapetlapparna så är större delen bortriven och det är fläckar överallt, från medlet de använt för att lösa upp tapetklistret, som suddat bort flera ord men lite går att utläsa:

Kom ihåg….år inte vara….De skyr elekt…som döden.
Vi måste gå tillba…förr.
Vi kan inte…dö ut för…de andra komma…vi ej mer…..
LÅT DEM INTE TA SKUGGAN!

De sista orden var maniskt ifyllda om och om igen. På sina håll hade till och med tapeten gått sönder av det frenetiska skrivandet. Isa huttrar till och tycker sig nästan kunna känna Ylvas desperation i texten. Hon undrar vad ’de andra’ var som skulle komma och om det var dem som skyr elektriciteten. Isa kände sig rätt säker på att det var ’elektricitet’ som var skrivet där, eftersom elen var som en återkommande plåga för Ylva.

En hög smäll hörs nerifrån köket och Isa rycker till. Hon lägger undan tapetbitarna och springer bort i korridoren mot trappen ner. Med hjärtat snabbt pulserande så skenar tankarna iväg. Om hon har lyckats fånga något i råttfällorna så måste ju hon ta hand om det. Hon känner sig osäker på om hon faktiskt vill hitta något eller om det kanske bara är bättre om den som snor kakorna har lyckats fly. Med tanke på smällen så lär det inte vara en trevlig syn. Kanske var de lite väl starka, farfars gamla fällor.

Hon hinner inte fundera särskilt länge för så fort hon kommit ner för trappen så ser hon att köksdörren är vidöppen. Hon är rätt säker på att hon stängde den och det måste ha varit dörren som smällde igen så högljutt. Hon går in i köket och ser att råttfällorna har slagit igen men att de är tomma. Hon plockar upp en av fällorna och ett konstigt svart damm faller ner från den. Har hon inte sett detta damm förut? Något känns väldigt bekant men hon drar en djup suck och återställer fällan. Det finns inga kaksmulor kvar så hon lägger dit en bit ost istället.

Efter att hon har kollat så att alla fällor är gillrade så inser hon varför hon känner igen dammet. Hon har ju sett det en gång förut här hemma. Isa känner hur pulsen höjs och hon nästan springer upp för trappen och in i sitt rum. Snabbt drar hon fram dagböcker, som hon skrivit i efter flytten hemifrån, ur en flyttlåda och hittar en dagbok från 2018. Denna är det, tänker hon energiskt och bläddrar frenetiskt tills hon hittar inlägget om dammet från december:

23 december 2018
Sista julen hemma nu… Mamma kom nyss hem från psyket men ändå har hon lyckats ställa till med skit. Det är nått svart damm överallt. Hon gjorde nån av sina ritualer igår och babblar på om att ’de små männen’ inte lyckats driva bort ’de mörka’ och nu kommer kaoset komma för ’de mörka’ ska visst ha haft ihjäl många av ’de små männen’. Alltså Dagboken jag orkar fan inte med morsan mer. Kan ingen bara låsa in henne igen? Farsan försökte städa bort dammet men morsan stenvägrade. Seriöst? Hon skriker om att det är ’de små männen’ och att vi inte får röra dem. Nä fan alltså om det inte vore för att det är jul skulle jag fly härifrån. Pappa sa iaf igår att hon ska få flytta till nått gruppboende till nyår. Då blir det nog lugnt.

Isa sätter sig tungt ner i stolen. Hon känner stressen komma, är det svarta dammet nått övernaturligt? Hon suckar djupt, att ’de små männen’ och ’de mörka’ aldrig lämnar henne ifred.

Ett försiktigt tassande ljud växer fram från korridoren och Isa vänder sig om i förhoppningen att det är Fredrik som kommer hem men inget. Hon ställer sig upp och går mot dörröppningen. Så fort hon kommer fram så ser hon att något mörkt, suddigt slinker ner för trappen. Det måste vara råttorna, tänker Isa och går försiktigt ut i korridoren. Hon hugger tag i sopen som står lutad mot väggen vid Ylvas gamla rum och går mot trappen. Från nedervåningen hör hon samma tassande ljud igen men när hon väl tagit sig ner så är inget där. Hon går runt i hallen och tittar in mot den öppna köksdörren mot de fällor som syns, de är återigen igenslagna men denna gång inget svart damm. Osten är också borta.

Med darrande knän slår hon sig ner på hallmöbeln vid ytterdörren och stirrar rakt fram. Ska hon våga sig in eller ska hon sitta kvar här? Hon pallar inte att behöva ha ihjäl en råtta själv. Nu hörs ett nytt tassande men mer knarrande ljud och i ögonvrån ser hon att något springer förbi köksdörren. Såg det inte ut som en man? Hon skakar på huvudet. Nej det kan det ju inte ha varit.

En dov duns ljuder till i vardagsrummet och Isa hoppar till. Det måste vara något som ramlat ner. Hon går försiktigt in och ser att en av de tjocka bruna böckerna, som stått i den lika bruna bokhyllan, har ramlat ner. Hon går fram till boken och böjer sig ner för att plocka upp den men när hon gör det så ser hon att något ligger intryckt under bokhyllan. Efter att ha ställt tillbaka boken så pillar hon fram det som är inkilat. Det visar sig vara ett polaroidfoto taget i övre hallen. En skugga går förbi en spegel och spegelbilden av skuggan ser ut som en förvriden bild av en pojke. På framsidan står det skrivet ’Skuggan 2018-12-17’ men på baksidan av fotot finns en kort text:

Äntligen har jag lyckats fånga en bild på de mörka.
Låt de försvinna för evigt inom kort.

Isa ser direkt att skuggan ser ut precis som det hon själv nyss såg i ögonvrån. Hon blir alldeles kall och flänger bort fotot från sig. Vad fan är det som händer? Isa drar upp armarna runtomkring sig och vänder sig om mot hallen, men vågar inte riktigt gå ut där. Om hon går närmare då vet hon att hon kommer kunna se in i köket där skuggan rörde sig. Det vågar hon inte.

”Ok skärp dig nu” försöker Isa tyst intala sig själv.

Det är säkert någon docka som är trickfotograferad på bilden, och det hon själv såg var nog bara skuggor utifrån, som spelade runt i rummet. Hon låter armarna falla ner vid sidorna samtidigt som hon drar en djup suck.

”Nu löser vi detta” säger hon högt, som för att trycka lite extra på att hon ska skärpa sig.

Hon går och sätter sig vid soffan som de ännu inte hunnit flytta ut. De tänkte ju börja med att renovera övervåningen så det mesta här på nedervåningen är orört. Hennes dator står kvar på vardagsrumsbordet efter gårdagens filmmys. Hon viker upp skärmen och börjar googla svart damm, småfolk och allt annat som kan vara relevant. De flesta av sökresultaten är precis som hon förväntade sig. Sagor eller uppenbara foliehattssidor. Hon drar en lättnads suck. Det är lite som när man googlar på nån konstig sjukdomsåkomma och bara hittar uppenbara resultat för att det inte är något.

Men ett av sökresultaten sticker ut. Det är en blogg på hemsidan för områdets hembygdsförening. Hon klickar in på resultatet och håller nästan på att tappa fattningen helt när sidan laddats fram. Mitt på sidan är samma polaroidfoto som hon nyss tittat på, samma figur syns i spegelbilden. Nu börjar pulsen gå upp rejält för Isa och hon fäller ner laptop-skärmen en stund för att samla sig. Efter några minuter vågar hon öppna upp skärmen igen:

[Syntolkning; en polaroidbild är infogad. En skugga går mitt i bilden bort från fotografen, bredvid skuggan syns en spegel. I spegelbilden syns en bild på en pojke, den ser målad och förvriden ut och pojken är utan ögon. Fotot är taget genom en dörröppning in i en hall.]

Fredag 21 december
Vi har fått in ett samtal från Ylva på äppelvägen. Hon vill dela med sig till oss av en bild hon fångat. Bilden ovan föreställer ’de mörkas’ skugga av småfolket som Siv pratade om så mycket innan hon gick bort våren där 1984. Ni ser småfolkets bild i spegeln. Vi alla vet att småfolket är där för att göra gott men som ni ser på bilden har tyvärr ’de mörka’ börjat röra sig hemma hos Ylva sen Rakels hus brann ner 2016. Vi vet ju att Rakel alltid var så elak runt djur och sånt tål ju inte småfolket så deras hus var ju utan deras skydd. Syn bara att hela familjen brann inne.

Ylva har också hittat en dagboksanteckning från Siv i december 1983. Ni vet när det stora elavbrottet var. Siv hade då skrivit att flera av hennes väninnor hade fått besök av ’de mörka’ efter elavbrottet och det nog var det som öppnade upp för att ’den mörka sidan’ skulle kunna ta sig in. Siv skrev också att elen var dålig då den höll borta småfolket från att hjälpa oss.

Ylva har ju desperat i ensamhet gjort sitt bästa för att försöka rädda småfolken från ’de mörka’ som stjäl ens skugga. Det är skuggor som utgör ’de mörkas’ kraft och därför ser de inte ut som en fast form utan som en mörk skugga. Ylva har försökt offra men Bengt är ju redan ute efter henne. Galen är hon visst enligt han. Ylva känner sig mer och mer stressad av att Bengt till slut ska låsa in henne nånstans. Hon vill att jag visar er denna bild så att fler kan hjälpa henne i kampen mot ’de mörka’. Om bara Bengt och familjen kunde förstå att Ylva bara vill dem väl och låta henne vara ifred i sin kamp för småfolket.

Åke för Byanämnden 2018-12-21

Isa sitter tyst och stirrar på texten. Men vad betyder det här? Har allt Ylva sagt varit sant? Hon har svårt att tro på vad hon läser och tankarna rusar. Vad ska hon göra med denna information? Är de små männen ofarliga och vad fasen är egentligen ’de mörka’? Instinktivt känner Isa att hon bara vill springa därifrån. Hon drar till sig telefonen för att ringa Fredrik. Han svarar snabbt och kärleksfullt:

”Hej gumman.”
”Är du på väg hem snart?”
”Nja”, svarar Fredrik kort.
”Vadå nja? Har det hänt nått?” Isa hör en äldre mansröst pratandes i bakgrunden.
”Ja, inte hänt kanske men jag blev hembjuden till Åke på kaffe, han ville prata med mig om huset och jag kunde inte riktigt stå emot. Sorry att jag inte ringde och sa till.”
Isa suckar till och svarar.
”Ja nått hade du väl kunnat sagt iaf… Men vänta är du med Åke från byanämnden?”
”Jo det är jag, hurså?”
”Kan du ge telefonen till honom?”
”Visst”, svarar Fredrik och Isa hör Fredrik säga till Åke att hon är i telefonen och vill prata med honom.
Det prasslar till i telefonen.
”Ja hallå det är Åke.”
”Hej Åke det är Isa, minns du att du skrev om småfolk och ’de mörka’ på hembygdsföreningens hemsida?”
”Jodå, hurså? Har ni äntligen börjat lita på er mors ord?” rösten är nu barsk och det hörs tydligt att Åke inte är helt nöjd.
”Nja men jag tror att jag kanske har sett både ’de mörka’ och småfolket. Jag lyckades döda en av ’de mörka’ för jag satte en råttfälla och jag hörde nått som fångades men det var bara svart damm kvar, hur gör jag…”
Åke avbryter Isa tvärt.
”Nej, nej, nej, nej”, en djup suck hörs. ”Du har inte lyckats döda dem men däremot har en av småfolket. Nu måste du lyssna på mig, du måste skynda dig att offra till småfolket annars är det inte långt bort att du också öppnar upp för ’de mörka’. För får du ett elavbrott och inte småfolket är hos dig ja då ̈kommer ’de mörka’ att ta sig in. Såsom mor din gjorde när hon trodde hon behövde stänga av elen för sin ritual men då lät ’de mörka’ ta plats och skada flera av småfolket.” Åke suckar djupt och börjar beskriva ritualen långt och noggrant.

”…och återigen kom ihåg att aldrig stänga av elen. Elen är det sista som skyddar oss mot alla otyg. Så, nu vet du vad du ska göra. Nu måste du bara skynda dig innan det blir mörkare. Jag skickar hem Fredrik imorgon för jag hörde det var nån bilolycka med nån lastbil som blockerar vägen och bärgare kommer ej idag. Så du måste nog klara dig själv. Skynda dig nu.”

Åke lägger på och Isa stirrar på telefonen i misstro men finns det nått annat att göra än att lita på honom? Hon slänger iväg ett kort SMS till Fredrik om att ta det lugnt på vägen imorgon och sen skyndar hon sig in till köket för att börja med förberedelserna för offerritualen.

Hon tycker att det kändes rätt löjligt men Åke hade varit så bestämd och skulle det egentligen skada att göra som han sa? Hon tar fram alla ingredienser;

4dl vatten
7dl mjölk
1/2tsk salt
1 kanelstång
2dl grötris.

Hur löjligt är inte det här? tänker Isa snabbt men börjar i alla fall att koka gröten. Den ska sen svalna till lagom temperatur för det var av yttersta vikt att inte småfolket brände sig på den. Åke hade också berättat att skålarna som gröten skulle serveras i var tvungna att vara träskålar och träskedar med till. Det fick absolut inte vara något av metall för det gjorde ont för småfolket att hantera. Som tur var så hade Ylva samlat på träskålar och träbestick. Pappa hade låtit henne hållas men nu inser Isa att mamma kanske envisades med detta för att kunna offra till småfolket.

När alla förberedelser var klara så ställer Isa ut skålarna på trappen utanför entrén och smyger sen upp till sovrummet. För Åke hade också sagt att det var av mycket stor vikt att Isa inte befann sig på nedervåningen och störde småfolket medans de åt. Hon sätter sig ner på sängen i sitt gamla flickrum för att vänta på om något kommer hända men det går inte lång tid innan hon somnar.

Morgonen därefter vaknar Isa med ett ryck av att en bildörr slår igen utanför. Det är Fredrik som till slut kommer hem. Hon hör honom ropa på henne nerifrån hallen och hon svarar att hon är i sitt gamla rum. Fredrik kommer upp och håller i ett gammaldags vikt brev i handen. Det är inslaget med ett brett rött sidenband som är fäst med ett stort rött lacksigill. På framsidan står det ’Isa’ med stora bokstäver.

”Har du en beundrare?” frågar han henne och ler.

”Va? Nej, vem skulle det va?” hon öppnar brevet och läser. Där står det kort och gott:

Kom ihåg nu kära du att inte förarga oss mer
för annars kommer ni vara illa ute.
Vill du inte att Gammel-Jerk och hans små dig ser,
så se till att de håller sig därute.
Med hjälp av oss håller du dig trygg
men du skulle ha lyssnat på din mamma.
Se nu till att inte vara stygg,
så ska vi se till att göra detsamma.