Verkar stämma, elva kronor av fyra. Så mycket en liten jäst nu kostar. 2.75kr. Maria suckar och tittar i plånboken, fyra kronor. Det ska inte mycket till för att man ska känna sig fattig. Vilken värld vi lever i. Tänk om man bara fick vara någon annanstans. I en annan värld? Det vore väl något.
Mannen bakom Maria i kassakön knackade på hennes axel.
”Jag kan hjälpa dig, ta denna så löser sig allt.”
Han räckte fram en papperslapp med nån text på. Maria tog emot den i bara farten och går ut.
När hon satt sig ner i förarsätet vecklade hon upp den lilla pappersbiten, damm yr från den. Där har någon skrivit ner: ”Ratschi Ka rutschi dadel um dei ”. Hon hinner knappt uttala sista ”dei” innan allt rämnar. Vips sitter hon på en stor grön äng. Blev hon förgiftad av nått hallucinogent pulver nyss? Hon skakar på huvudet men ängen är kvar. Det står någon vid ängens kant. Hon reser på sig och hinner knappt tänka innan den snabbt sprungit fram mot henne. Samma man som hon träffade på matbutiken.
”Du tog dig hit! Hjälp oss, mörkret är snart här och vi behöver din hjälp. Det kan nämligen enbart vidröras av någons som dig, utan magi. Kom med här nu.”
Mannen drar med Maria och hon har inte mycket att sätta emot.
In i en glänta som kryllar av små människor med vingar, knappt 12-13 centimeter höga. ”Nä nått pulver måste det ha varit.” Tänker Maria. Mannen drar med henne mot ett stenstod där en bricka står. På brickan åtta små guldföremål. Hon sträcker ut handen men mannen skriker till.
”Nej du får inte röra dem, då försvinner andarna ur kronorna. De tillhörde älvakungarna från förr och vi behöver att du lyfter upp dessa på brickan så att dess magi kan skjutas upp. Du förstår, jag är trollkunnig och får ej lyfta sånt och de små har ej kraften nog.”
Maria suckade djupt och tänkte att det lika bra var att leka med i denna illusion så hon tog brickan i sina händer och lyfter upp föremålen medans röster, tyngda av värkar, stämma: Älvakronor avfyra!