Ensamhet av Sophie Westerskald.
Omtolkning av Ann Jäderlunds dikt Ensamhet
Ensam sprang Kim rakt ut i ängen, händerna hängde efter kroppen och det långa gräset slog mot
fingertopparna. Semestern var snart över och desperationen, av att stanna kvar här på ängen framför
sommarhuset, slog mot henne. Snart skulle hon vara tillbaka i verkligheten, verkligheten där inte
Patrik bodde längre, där farmor nu måste begravas och ensamheten som vakade skrämde Kim.
Hon ville bara vara kvar här, i solens sista strålar, på den äng där hon spenderat sin barndom med
farmor och farfar.
Hon sprang mot den stora linden, den som växt högre än ett av husets torn. Den som i sagorna
berättas om är en jungfru som somnat under men som sen aldrig vaknade mer, för att själv bli till en
lind. Där älvor drog runt och som trolldomen flödade rikt inom.
Peter hade knutit fast en repstege på trädets stam för att alla de tre syskonen lättare skulle kunna
klättra upp i den. De tre klättrade ofta för att slå vad om vem som kom högst. Peter som var äldst
kom vann oftast. Farfar varnade för att inte klättra såpass högt men det hade inte hjälp, Peter hade
ändå klättrat för högt och när ett bi hade skrämt honom, hade hans fot inte landat rätt.
Kim stannade upp och tittade på linden, på platsen där Peter hade tagit sitt sista andetag. Hon hade
lagt en blomsterkrans där. Hur länge hade linden stått där? Hade den krävt andra liv? En skugga for
förbi i ett av tornen i kråkslottet som nu var Kims och hon ryste till. I tre år hade hon ägt den, hon
var enda arvingen efter farmor. Att livet kunde hamna här?
Hon hade jobbat hårt för att få tillbaka alla husen i de skick de nu var i. Utedasset som farfar hade
somnat in i där 1978 hade hon rätat upp, hönshuset hade enbart haft tre väggar och vagnslidret hade
inte ens haft ena gaveln kvar. Men nu var alla hus hela igen, de flesta nymålade i röd slamfärg.
Själva kråkslottet som farmor älskvärt kallade det hade däremot Kim vägrat måla. Oavsett hur
mycket Patrik tjatade fanns det inget som skulle få henne att måla över den vackra gråa patinan.
Den passade också bra emot lindens gröna omfång. Det var mycket Patrik tjatade om men Kim
vägrade lyssna, detta var hennes dröm, inte Patriks. Det var nog det som gjort att han förra
sommaren krävde skilsmässa.
Skuggorna spelade över ängen och solen gick bakom ett mörkare moln. Kim kände hur benen vek
ihop sig. Nu var allt över, hon var äntligen klar. Men till vilket pris? Mia försvann till skogs strax
efter Peter gick bort och nu, mer än 10 år sedan polisen gett upp sökandet, hade även Kim förlikat
sig. Mamma och pappa som gick bort i husbranden gjorde att detta var hennes sista minne kvar.
Farmor hade sedan länge hamnat på ålderdomshemmet och hon drog sitt sista andetag igår. Vem ska
fylla detta stora hus nu? Finns det något som kan ge en glädje tillbaka? Hon tittade bort mot huset
och insåg att hon inte alls var klar, hon måste byta ut alla fönster i tornet. Hon drog en lättnads suck
för, tills det att huset var klart, hade hon inte tid att tänka på ensamheten.